Each day's a gift and not a given right

Ibland hamnar livet på olika teman vare sig man vill det eller ej.
Det började med en begravning av en släkting, sen kom Torka Aldrig Tårar Utan Handskar och ovanpå det en hastigt omkommen fd. kollega.

Jag kan inte sluta tänka på det här, med döden och livet. Hur ska man egentligen förhålla sig till det?
Just vår dödlighet. Vi lever på något sätt i förnekelse att vi är dödliga. Tänker att vi har all tid i världen, att vi nog lever tills vi är minst 100 och säkert ännu längre. Och alla vi älskar kommer alltid finnas hos oss. Det finns alltid tid att reda ut, ta igen, höras sen.

Livet tas för givet.

Jag kan i alla fall säga att jag till väldigt stor del gör det. 
Att jag kommer vakna upp i morgon, och många dagar efter det. 
Att min kropp kommer fungera väldigt bra och väldigt länge.
Att jag har många år framför mig.

Däremot är jag ganska dålig på att skjuta upp saker. Delvis för att jag har börjat tänka, hur emo det än må låta, "Vad skulle jag göra om jag visste att jag skulle dö om ett år?". 
Då blir besluten lite satta i perspektiv, och ett år känns väldigt kort!
Därför har jag flyttat, lämnat jobb och andra tryggheter, bokat resor och åkt iväg själv, kontaktat människor som jag annars kanske skulle låtit falla i glömska.

Samtidigt så får vi inte ta livet på för stort allvar. Vi är ju trots allt bara små människor, och det som händer oss kan kännas väldigt svårt och jobbigt, men satta i perspektiv är det mesta hanterbart.

Acceptera att det går upp och ner, hit och dit. 
Men ta vara på de dagar du får och skjut inte upp sådant som du VILL göra!
Umgås med människor som får dig att må bra.
Var snäll mot dig själv.

Och skratta mycket!