Tänder ett ljus

Hjärtat slutar slå för en sekund. Budskapet är omöjligt att ta in.

Allt som kommer upp är en bild av en skrattande, skojande, LEVANDE människa

Men som nu helt plötsligt inte längre finns.

Finns.

Inte.

Mer.

Det enda som vi med säkerhet vet, är att vi en dag kommer att dö. Men varje gång det händer en människa som funnits i ens liv känns det som ett knivhugg i magen.

Döden är så orättvis. Men det hjälper inte att bli förbannad.

Nej.

Precis.

Fick precis veta att en kollega, som jag träffade så sent som för tre veckor sedan, blev påkörd när han var ute och racercyklade i onsdags. Av en förmodat drogpåverkad mopedist.

Det är svårt att inte bli förbannad då.

Och min farbror som alltid varit släktens färgklick, fick inte bli mer än 68 år.

Farmor och mormor var gamla och sjuka.

Och minnena lever vidare.

Men jag tror jag är tvungen att gå till en kyrkogård och tänka ikväll.