Framgång/förändring

I maj-juni i år var det inte min roligaste period i livet.
Mycket grejer störtade ner över mig samtidigt vilket resulterade i att jag stod där på andra sidan av detta kaos med en dunkande känsla av
"Vad har jag gjort med mitt liv? Jag har satt allting på paus, jag har väntat, jag har varit patetiskt och nu är jag helt vilse".
Berättigat eller ej, så kändes det i alla fall.

Samtidigt som insikten var väldigt jobbig så är jag ändå tacksam att jag haft någonting som "lugnat" mig ett år.
Som fick mig dels att resa iväg och uppfylla många drömmar i och med och under den resan, men också nöja mig med min vardag och sedan att klara av att "bara vara" ett tag utan fullt ös medvetslös 24/7.
Det finns en mening med allt, även om det ibland är överjävligt svårt att se det när man är mitt i det..

Men nu när detta försvann, tillsammans med osäkerheter på flera fronter, så började tankarna komma upp igen.
"Vad gör jag? Vill jag det här? Vad är min dröm?"

Min första tanke var väldigt likställt med flykt - så långt bort som möjligt, bort från allt det som gör ont. Fast jag vet ju att det inte hjälper hur långt bort man åker, känslorna finns kvar och det enda som hjälper en att glömma och såren läka är tiden.

Så jag började fundera.

Hela sommaren gick åt till att fundera över olika alternativ. Mest inriktat på vad jag skulle plugga. Vad, vart, när, hur komma in? Varje beslut kändes bra i ett par dagar, sedan kom dem... "men, om, kanske, varför"...
Vads som däremot inte ändrades var att jag ville till Göteborg.

Pappa sa: "Men du har en utbildning, sök ett annat jobb istället"
Jag tänkte: "Vad kommer jag få för jobb... Antingen ska man ha värsta utbildningen eller 5 års erfarenhet av någon bransch. Vågar jag byta?"
Jag sökte tillslut komvux-kurser att läsa på fritiden, typ Nk B som är ganska basalt för att kunna plugga någonting inom hälsa. Började förbereda mig för högskoleprovet.

Samtidigt så började suget komma, jag har alltid haft ett driv och viljan att göra någonting mer.
Blir jag inte utmanad och stimulerad av problem och nytt att lära blir jag extremt uttråkad och väääääldigt rastlös.

Mitt nuvarande jobb har varit perfekt för mig de här två åren - jag har gått från ett kraschat självförtroende där jag tappat tron på min förmåga att göra någonting ordentligt, till att bli taggad och sugen på att gå "all in" och dra plattan i mattan för att göra stordåd!
Men av olika anledningar kunde jag inte se mig göra detta där.

Så... Jag hittade ett jobb som jag visade den för de närmsta som sa
"Det där är ett jobb man bränner ut sig på".
Typiskt Jasmin-jobb alltså :)
Och de sökte folk i både Sthlm och Göteborg, så jag sökte båda.

Jag sökte på torsdagen, och fick beskedet att jag fått jobbet på onsdagen 13 dagar senare (efter ett par intervjuer och ett case). I GÖTEBORG!

Så, jag sa upp mig, åkte till Holland, skickade Cam på lägenhetsvisning, skrev på papper (från Holland via Cam) på tisdagen 19 dagar efter att jag sökt jobbet och sen kändes det KICK ASS!

Den stora utmaningen för mig nu kommer troligtvis bli att hantera stressen. Och nej, jag tänker inte bränna ut mig utan jag kommer dra nytta av alla lärdomar jag fick efter min depression, och öva mig på att Vila är Viktigt. Både psykisk och fysisk vila!